Fenomenet Parental Alienation återfinns i klassifikationssystemen DSM-5 och ICD-11

DSM-5: Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders


DSM-5 utges av American Psychiatric Association. Orden "parental alienation" finns inte i DSM-5 men innebörden av begreppet finns med (som i sig är ett rätt brett kapitel - eftersom det griper in i fem DSM-5-klassificeringar men alla måste inte förekomma genom samma PA-fall). Begreppet paren-tal alienation nämns emellertid i en vetenskaplig artikel som rör hur diagnosen CAPRD ska användas.


Det ska också i sammanhanget nämnas att det i DSM-5 finns en definition på psykisk barnmiss-handel: "... nonaccidental verbal or symbolic acts by a child’s parent or caregiver that result, or have reaso-nable potential to result, in significant psychological harm to the child.”. Alla som lärt sig det grundläggande om PA ser direkt hur detta perfekt matchar det sammanhang som PA-drivande beteende och dess konse-kvenser handlar om (Kommenterat av Helen Sfikas Rogers i The Tennessee Trial Lawyer, 2018:11-13).


Parental Alienation täcks alltså av fem redan existerande klassifikationer i DSM-5:


1. Child affected by parental relationship distress, CAPRD:  Klassifikationen är ny i DSM-5 och hittas under V61.29 (Z62.898) = "This category should be used when the focus of clinical attention is the negative effects of parental relationship discord (e.g. high levels of conflict, distress, or disparagement) on a child in the fami-ly, including effects on the child's mental or other medical disorders.". CAPRD gäller vid "våld i hemmet", lojalitetskonflikter samt parental alienation. Referens (en litteraturöversikt): W. Bernet, M.Z. Wamboldt, W.E. Narrow,  Child Affected by Relationship Distress. Journal of the American Academy of Child & Adolescence Psychiatry, Vol. 55(7), 2016:571-579. OBS att denna artikel i ett flertal avseenden (och därmed diagnosen), specifikt i spalt 2 på sid 572 täcker in och pekar på PA: "Examples of behavioral problems include oppositionality and the child’s reluctance or refusal to have a relationship with a parent without a good reason (parental alienation)."

2. Parent-child relational problem (V61.20 (Z62.820))= "negative attributions of the other's intentions, hostility toward the other, and unwarranted feelings of estrangement."

3. Child psychological abuse (DSM-5 V995.51, V61.21 (Z69.010)) = "harming/abandoning people or things that the child cares about."

4. Delusional symptoms in partner of individual with delusional disorder.

5. Factitious disorder imposed on another/(Munchausen) by proxy , FDBP** (300.19 (F68.10)). Detta handlar om att en person får för sig att en annan person har en viss intolerans, allergi eller annan sjukdom. Det finns också en del varianter på temat att avsiktligt eller oavsiktligt inducera inbillade eller verkliga psykiska eller fysiska skador på sig själv eller andra. OBS att detta handlar om den som förorsakar problemet - inte offret (oftast ett barn).***


De tre första av dessa kriterier kommenteras av William Bernet (prof. em. i barnpsykiatri) genom sitt föredrag vid PASG-konferensen i Stockholm 24 augusti 2018. Se motsvarande YouTubevideo (12 min -> ca 14 min 32 sek). Samtliga fem tas också klart upp i detalj av Paul Bensussan (2017)*.


* P. Bensussan, Aliénation parentale, abus psychologique de l’enfant et DSM-5. L’Encéphale, Vol. 43, 2017:510-515.

** Michael R. Bütz & F. Barton Evans, Factitious disorder by proxy, parent alienation, and the argument for interrelated multidimensional diagnoses. Professional Psychology: Research and Practice, Vol. 50(6), 2019:364-375.

*** Jared L. Christopher, Munchausen's by Proxy: A Primer by Mark J. Blotcky M.d.YouTube, 19 December, 2015. Mark J. Blotcky är barnpsykiater med 40 års erfarenhet.


Det är alltså fel, som en del människor tror, eller hävdar, att DSM-5 inte stöder existensen av PA. Begreppet stöds istället så bra att det täcks upp av fem redan existerande diagnoser. Alltså är detta ett logiskt och pedagogiskt samt ett språkligt problem.


Om det handlade om de tre första diagnoserna ovan

kunde man beskriva PA som en skärning enligt figuren

till höger. Storleken på cirklarna och deras relativa

närhet till varandra har inget att göra med graden av

relevans eller överlappning. Syftet med figuren är en-

bart att peka på det logiska problemet med att försöka

tränga in en "ny" diagnos som begreppsmässigt redan

finns inbakad i tre andra diagnoser.



Om det nu istället är fyra diagnoser som täcker upp PA behövs en tredimensionell figur för att illustrera hur fyra bollar definierar motsvarande volym. Kontroversen här kan alltså sägas handla om huruvida ett begrepp (PA) ska trängas med fyra andra begrepp som dessutom vart och ett överlappar med PA. Har man fem samtidiga diagnoser går detta inte att illustrera i ett 3-dimensionellt rum - en fyrdimensionell kan man

endast hantera matematiskt men går inte att "se" i någon bemärkelse.


Detta är det logiska problemet - att det finns åtminstone en aspekt på var och en av de redan existerande diagnoserna som täcker delar av innebörden av PA.


Semantiskt/språkligt kan man stipulerat kalla PA vad som helst som exempelvis "Med ordet Apelsin menas... varvid man drar upp alla kriterier som hänger ihop med PA".  Detta skulle naturligtvis skapa förvirring: Fördelen med själva orden "parental" och "alienation" är givetvis att orden beskriver något man kan associera till och att vetenskapen numera ringat in vad den stipulerade definitionen av PA står för. De som är emot begreppet "parental alienation" har antingen inte tagit del av den vetenskapliga bakgrunden till begreppet - eller så är de emot begreppet helt enkelt därför att de inte vill ha begreppsreda.


Ett annat problem är att den delen av PA-begreppet som syftar på fenomenet (som kontrast till beteenden och symptom) inte kan vara en diagnos: Se t ex avsnittet "Syndrom eller prosess?" i Eivind Meland, Lena Hell-blom Sjögren, Frode Thuen, Foreldrefremmedgjøring som helserisiko. Tidskriftet Den Norske Legeforening, Nr. 6, 2019. Även Dr. Glenn Ross Caddy tog upp detta i samband med PA(S)-konferensen i Toronto år 2009.


ICD-11: International Statistical Classification of Diseases and Related Health Problems


ICD-11 utges av Världshälsoorganisationen, WHO. Den huvudklassifikation som är relevant är den som rör problem mellan vårdnadshavare och barnet - QE52.0 Caregiver-child relationship problem. Eftersom både PA och estrangement/parental estrangement är indexerade i ICD-11 hamnar man också i båda fallen på QE52.0. Estrangement handlar om fall där fysiskt våld eller sexuella övergrepp förekommit - detta avståndstagande från barnets sida är både begripligt och befogat. I fallet med PA är avståndstagandet obefogat men däremot begripligt i den bemärkelsen att det handlar om ett sammanhang där en skadlig förälder manipulerat barnet till avståndstagande.


Här bör också påpekas att Socialtjänstens utredare nästan systematiskt, pga att de inte förstår PA-dynamiken, missar att det handlar om en skadande förälder som psykiskt misshandlar sitt barn (QE52.0) och istället tror att det handlar om ett jämbördigt bråk mellan föräldrarna - dvs QE51 Relationship distress with spouse or partner.  Denna problematik kommenterades pedagogiskt av en PA-drabbad förälder enligt "Om jag tar Din cykel och Du då blir arg och vill ha tillbaka cykeln - är vi då osams på något slags likvärdigt sätt?". Om man inte förstår detta logikproblem blir den allvarliga konsekvensen att man inte heller förstår vem som skapar problemen.


Tillägg 25/2, redigerat 10/3: Sedan någon dryg vecka sedan har något sabotage skett av det som här följer - WHO:s definitioner i ICD-11 har tagits bort. Det är mycket märkligt efter som det innebär att man inte kan klassificera vare sig fysiska eller psykiska övergrepp som en förälder utsätter ett barn för. Detta ser närmast fånigt ut - är det meningen att man inte ens ska få skilja på dessa helt olika former av övergrepp? Anti-PA-aktivister jublar nu och säger att man ska göra tummen upp över allt där det går. Är det med tummar upp och ned som vetenskapliga frågor ska avgöras? Är det inte de vetenskapliga underlagen och argumenten som är viktiga? Jag låter min tidigare text stå kvar orörd här nedan och uppdaterar när jag bedömer att det behövs. Om jag tar bort texten kan ju ingen ens längre se vad kontroversen gäller (ett bemötande av en mängd missvisande information från anti-PA-lobbyister har gjorts 9:e mars genom prof. William Bernet - återkommer till detta):


WHO:s definition av Parental Alienation i ICD-11 är:


Parental alienation is the child's rejection of a parent without a good reason. This usually occurs in the context of high-conflict divorce. The child's rejection of one parent is usually encouraged by the preferred parent.

Enligt ICD-11 utesluter definitionen "parental estrangement".


WHO:s definition av Parental Estrangement i ICD-11 är:


Parental estrangement is the child's rejection of a parent for a good reason, such as a history of abuse, neglect, or very defective parenting.

Enligt ICD-11 utesluter definitionen "parental alienation".


I båda fallen anger WHO att de skrivit in dessa definitioner av språkliga skäl (dvs att definitionerna är stipulerade) men att de inte tar ställning till diagnosernas existens (vilket däremot DSM-5 kan sägas göra eftersom fem diagnoser där redan täcker innebörden av parental alienation):


Så här ser denna formulering ut från WHO:s sida:  "Incorporation of this description does not indicate WHO endorsement or any sort of formal recognition. It has been added for the purposes of translation only." Om denna brasklapp beror på okunnighet eller feghet är oklart men sedan åtminstone drygt 10 år tillbaka finns inte längre någon vettig ursäkt för "okunnighet" - att de hos WHO inte uppdaterat sig med avseende på den vetenskapliga litteraturen. Specialister inom PA-området verkar snarast tycka att WHO:s tillägg är just fegt alternativt löjeväckande.

(Is it PA?)

(PA is often missed)

(Key concepts)

(Child abuse)

(Damages to the children)

(Children's wishes)

(Who are the PA drivers?)

(PA and the law)

(The authorities)

(Prevention & therapy)

(Other countries)

(Support groups)

(Who am I?)

Referenser


William Bernet, Wilfrid von Boch-Galhau, Amy J.L. Baker & Stephen L. Morrison, Parental Alienation, DSM-5, and ICD-11. The American Journal of Family Therapy, Vol. 38, 2010:76–187.

På sid 81-82 i artikeln ges 20 skäl till varför parental alienation ska räknas som en diagnos.


William Bernet, Children of High-Conflict Divorce Face Many Challenges. Psychiatric Times, Vol. 32(10), 2015:12-15.

I artikeln förklaras bl a flera av relationerna till DSM-5, särskilt intressant här är hur Bernet också förklarar hur parental estrangement särskiljs genom andra diagnoser i DSM-5.


William Bernet, Final Update on Parental Alienation and ICD-11. Parental Alienation International, Vol. 4(6), 2019:5-6.


Richard A. Gardner, Parental Alienation Syndrome vs. Parental Alienation: Which Diagnosis Should Evaluators Use in Child-Custody Disputes? American Journal of Family Therapy, Vol. 30(2), 2002:93-115.


Deirdre Conway Rand, Munchausen Syndrome by Proxy: A Complex Type of Emotional Abuse Responsible for Some False Allegations of Child Abuse in DivorceIssues in Child Abuse Accusations (Institute for Psychological Therapies), Vol. 5(3), 1993:135-155.


Mark L. Ruffalo ("co-authored with Ronald W. Pies"*), What Is Meant by a Psychiatric Diagnosis? Psychology Today, June 7, 2020. * Märkligt att inte båda står som författare.


Alberto Siracusano, Ylenia Barone, Giulia Lisi & Cinzia Niolu, Parental alienation syndrome or alienating parental relational behaviour disorder: a critical overview. Journal of Psychopathology, Vol. 21, 2015:231-238.


John Thomas, Steinbeck, Munchausen Syndrome by Proxy: a severe and sick form of child abuse.

http://www.brainwashingchildren.com/

Kommentar: Steinbeck markerar tydligt att han inte är yrkesprofessionell inom området (psykologi, psykiatri) men denna källa har ändå fått komma med här av två skäl: 1. Det som sägs stämmer bra med den vetenskapliga litteraturen. 2. Jag (BC) har själv kunna följa ett fall där en förälder tog barnen till olika läkare eller andra inom vårdsektorn för att få en diagnos på barnen (dessa föräldrar blir inte nöjda om det inte hittas något fel på barnen...). Alltså känner jag väl igen det Steinbeck beskriver.


Margaret Talbot, The Bad Mother: Munchausen syndrome by proxy is a rare, bizarre disorder. Why are so many women being accused of it? The New Yorker, August 2, 2004.