De flesta PA-fall missas av myndigheterna

(Most PA cases are missed by the authorities)

(La mayoría de los casos de PA son pasados ​​por alto por las autoridades)

Nästan alla svåra PA-fall inkluderar att en aggressiv förälder påstår att den andra föräldern varit våldsam mot barnet eller ägnat sig åt sexuella övergrepp mot barnet. För den som har att utreda detta påstående är det i vetenskaplig bemärkelse en hypotes  - låt oss kalla den hypotes 1 (ett antagande som ska undersökas om det kan visas vara falskt - se mer under rubriken "Hypotes vs. teori" nedan). Det vanligaste är att det inte finns några fysiska tecken på att så skett. Vidare inkluderar PA-fallen nästan alltid att den anklagade föräldern för-nekar att sådana övergrepp skett. Ibland påstås istället att den andra föräldern har psykiska problem, är alkoholist, missbrukare av narkotika eller liknande - den principiella hypotes-prövningen är emellertid densamma även om det då inte handlar om påstående om fysiska övergrepp.

Alltså står då uppgift mot uppgift. Utredaren bör då automatiskt ställa upp en mothypotes 2 som går ut på att påståendena i hypotes 1 är falska och därefter utreda sannolikheten för att de båda  hypoteserna är falska (inte sanna!). Först därefter ska utredaren göra en rimlighetsbedömning: Alltså bedöma vilken av de båda hypoteserna som är mest sannolik. Det familjerättens och socialtjänstens utredare ibland eller ofta gör är att de automatiskt antar att det den som kommer med de ursprung-liga på-ståendena är sant (hypotes 1) och att det den andra parten säger inte ens behöver tas hänsyn till och godtyckligt kan undanhållas ordentlig belysning eller t o m förvrängas*. Allt detta kokar ned till ett diffust och ogrundat tyckande från familjerätternas och social-tjänsternas sida och där den som är bäst på att ljuga, manipulera och förvränga "vinner" (och barnen blir de största förlorarna).

* Tag följande exempel från en drabbad pappa där delad vårdnad (50/50) gällde: Den ena föräldern ringde och sms:ade barnet varje dag på den andra förälderns tider. En dag var det 50 sådana meddelanden. De flesta människor förstår att detta är sjukligt. När socialtjänsten skrev om detta ändrades uppgiften så det istället stod något i stil med "mamman ringer barnet varannan dag". En sådan här ändring är en allvarlig manipulation från Socialtjänstens sida: Det uppenbara syftet är att få den klart onormala föräldern att istället framstå som "ansvarsfull moder/fader". Detta är partiskt, oetiskt och ovärdigt Sveriges image som rättsstat. - den bakomliggande drivkraften till sådant är obegriplig. När detta sedan togs upp i motsvarande Tingsrätt vändes det emot pappan eftersom han inte svarat på alla påringningar och pappam kom då att anklagas för umgängessabotage. Pappan förlorade helt vårdnaden om barnen. Jag (BC) avser att återkomma om detta fall så sammanhanget bättre framgår hur en skadande förälder i samverkan med myndigheterna helt i onödan avskiljer ett barn från den ena föräldern.

Jag känner också en mamma som berättat om att pappan en dag distraherade barnen med sammanlagt 50 sms eller mobil-samtal under ett enda dygn (att antalet även i detta fall var 50 är en ren slump - de här föräldrarna känner veterligen inte varandra). I detta fall kidnappade senare pappan de båda barnen i skrivande stund, oktober 2022, för snart tre år sedan - mamman har sedan dess inte fått träffa sina barn trots att hon och myndigheterna vet var pappan bor med barnen. Pappan har påstått en massa orimligheter om mamman - att hon är alkoholist, psykist fel på mm. Inget tyder på att något av detta stämmer - jag känner mamman sedan strax efter det att kidnapappningen skedde. Av formella skäl har mamman skaffat läkarintyg på att hon inte är missbrukare av något slag.

Jag, som startat ompa.se,  har tillräckligt med underlag för att kunna skriva så här. Som jag ser detta har vi i sammanhanget vårdnadstister ett juridiskt vilda västern i Sverige. Det finns ett flertal saker som väsentligt skulle kunna ändras så transparensen i de här processerna ökas: Att t ex inte barnsamtalen videoinspelas är obegripligt och ansvarslöst med tanke på rättsosäkerheten och också konsekvensen - att den psykiska barnmisshandeln kan fortsätta (se även sidan om varför man inte kan lita på barnintervjuer).

Sen har vi då sannolikhetsbedömningen: I medicinska sammanhang måste man fatta beslut om hu-ruvida det ena eller andra är troligt eller inte. En sådan bedömning kan göras enligt en strikt veten-skaplig metod (som kontrast till diffust tyckande och troende). Dr. Steven Miller (disputerad läkare från Harvard Medical School) har noga beskrivit hur en sådan metodik tillämpas på ett rationellt sätt (presenterad i Stockholm i augusti 2018). Denna metodik är krävande, men också avsevärt säkrare, än att man bara lite löst bedömer något. Dr. Miller har även beskrivit en del av de viktigare utredningsproblemen i lättare versioner - några av dessa presenteras nedan. Tyvärr avled Dr. Miller i juli 2022.

Dr. Steven Miller: Om attributeringsfel mm samt om psykisk sjukdom hos den aliene-rande föräldern

Temat att socialtjänster och domstolar i de flesta länder helt missar PA-fallen kommer upprepat igen bland specialisterna på området. Dr. Steven Miller har särskilt påpekat att relationen mellan en alienator (den skadande föräldern) och barnet vid en första betraktelse ser ut som en varm, nära och harmonisk relation när det i själva verket handlar om en sjuklig växelverkande allians där barnet psykiskt manipulerats till att tänka som den skadliga föräldern (barnet kan inte skilja på sina egna och den skadande förälderns tankar utan tror att det själv kommit på vad det nu gäller - på engelska kallas detta "enmeshment" vilket ungefär motsvarar det svenska ordet "hopsnärjning" i psykologisk bemärkelse - se även sidan om begrepp).

Att den alienerande föräldern oftast ser lugn och glad ut är inte konstigt - han/hon har ju lyckats ta barnet från den andra föräldern. Den bortstötta föräldern är ofta arg och irriterad och en felaktig slutsats blir: "Se där - han/hon är arg - han/hon måste vara förövaren" (undra på att att den bortstötta föräldern är arg - han/hon har ju förlorat sitt barn). Detta kontraintuitiva felslut från socialtjänster och domstolar kallar Dr. Miller attribueringsfel. Begreppet "attribution error" finns analyserat av Ross (1977) samt Ross and Anderson (1982).

Dr. Miller och andra i den vetenskapliga litteraturen påpekar att vid svåra PA-fall har den skadliga föräldern nästan alltid (om inte alltid) en eller flera kliniskt allvarliga personlighetsstörningar. Specifikt då oftast NPD, BPD samt sociopati vilken hör till "antisocial personality disorder", ASPD. Från flera håll påpekas ibland histrionisk PD samt paranoia.

Här två länkar till Dr. Miller:

1. Som specialistvittne om PA i samband med ett domstolsförhör.

2. Bokkapitel enligt följande: Steven G Miller, Clinical Reasoning and Decision-Making in Cases of Child Alignment Diagnostic and Therapeutic Issues. In:  Amy J.L Baker and S. Richard Sauber, Working with alienated children and families: A Clinical Guidebook,  2013, pages 8-46.

I ett av föredragen vid PASG-konferensen i september 2019, Top 10 ways to conquer PA, betonade Dr. David Curl (Australien, VD för "For kids sake") särskilt vikten av att begreppen inom "PA" används på ett korrekt och tydligt sätt (YouTubevideo: Från ca 11 min 55 sek och fem minuter framåt). Har man inte tydliga begrepp blir resultatet att man inte vet vad man håller på med. Dr. Miller påpekade i sitt föredrag problemen med att  våra hjärnor inte är så bra på statistiskt tänkande, sannolikhetstänkande, riskuppskattning samt analys av "orsak-verkan". Personligen anser förf. till denna webplats att socialtjänsten verkar bomma i alla dessa fyra avseenden i vårdnadsutredningarna. I Dr. Millers föredrag vid PASG-konferensen 2019 diskuteras bl a problemet med att de i Social- och rättsmaskineriet "inte vet vad de inte vet" (YouTubevideo efter 22 min 57 sek).

En förklaring till att analyser av "orsak-verkan" uteblir är att det i socialtjänstens/

familjerättens utredningar inte görs noggranna analyser av vad som hänt när. Detta ger manipulativa föräldrar fritt fram att ange felaktiga uppgifter om när det ena eller andra skett. Detta är en av anledningarna till att sådana här utredningar bör göras enligt en metodik som är analog med den man använder vid kriminaltekniska undersökningar. En socialtjänstarbetare sa i samband med en vårdnadsutredning (ca juni 2019) - då fakta och logik åberopades i en viktig fråga om påståenden om våld och sexövergrepp - "vi arbetar inte så - vi gör en bedömning istäl-let". Detta är en spottloska i ansiktet på hederliga människor som  förväntar sig att samhälls-maskineriet ska fungera på ett rättssäkert sätt.

Den svenske läkaren Nils-Göran Areskoug om hur samhällsmaskineriet hjälper den skadande föräldern och därigenom bidrar till att ett barn förlorar sin ena förälder:

"Berövarnas tillräknelighet och medhjälparnas aningslöshet kan variera: Rättsligt kan ett aliena-torbeteende (dolt bakom ett charmerande och manipulativt yttre), placerat på en klinisk skala, svara mot skiftande grad av misshandel, eller - när det gäller den allierade facilitator (vänner och myndighetspersoner) - medhjälp till misshandel. En annan skala går mellan ansvarslös (men likväl straffbar?) psykopati till en grundläggande abnormitet i samvetsfunktionen så djup att den misshandlande föräldern inte kan ta ansvar för sina handlingar, än mindre bör tillerkännas ansvar för sina barns och ungdomars fostran.

När det gäller myndighetspersoners roll handlar det om tre samverkande faktorer:

(1) aningslöshet pga otillräcklig kompetens eller brist i utbildning,

(2) omdömeslöshet som gör det möjligt för den psykiska barnmisshandeln att fortgå utan ingripande från samhällets sida och

(3) ansvarslöshet eller oförmåga att ta ansvar i en allvarlig situation som förorsakar skadlig fördröjning av problemets lösning.

I skrämmande analogi med bilden vid Holocaust är det inte möjligt för den sjuka föräldern att bedriva sin psykosociala misshandel av barn utan det stöd som myndigheter och lag ger och som berövaren åberopar, inte sällan med advokaters och polisers benägna biträde. Vid allvarliga maktövergrepp och hot mot barn är det svårt för den andra föräldern att alls upprätthålla någon kontakt med sina barn eftersom de snabbt skräms till tystnad och är rädda att visa något som helst intresse för sin umgängesförälder.

Det tycks klart att den enskilde domaren ofta är för smalt och ensidigt utbildad för att klara av utmaningar på denna komplexitets- och kompetensnivå."

Hypotes vs. teori

(Hypothesis vs. theory)

Orden hypotes respektive teori används ofta slarvigt och felaktigt i vardagsspråket. En hypotes hand-lar om ett antagande som inte är bevisat. En teori däremot är en sammantagen, etablerad, modell över hur man anser att något fungerar.

För att en hypotes ska vara meningsfull måste den vara falsifierbar vilket innebär att man måste kunna testa den - annars är hypotesen meningslös. Exempelvis är tron på (hypotesen om) tomtens existens inte falsifierbar - man kan bara tro på tomtens existens men det finns inget experiment man kan göra för att visa att tomten inte finns. Samma sak om hypotesen är att det snurrar kanelbullar runt Saturnus. Det verkar inte särskilt troligt men vetenskapligt går det inte att bevisa att det inte är så. Alltså är även den hypotesen meningslös. Så illa är det emellertid inte med många påståenden som framförs vid vårdnadstvister. Antingen kan man visa att de är falska (dvs att en person ljuger) eller så kan man kanske visa att påståendena med största sannolikhet inte är sanna.

Skador på individnivå och samhällsnivå pga obevisade påståenden om övergrepp på barn

Jag har från flera håll uppmärksammats på att det inom soc-rättsmaskineriet ibland formuleras meningar i stil med "det kan inte uteslutas att mamman/pappan våldför sig på barnet" efter att sådant påståtts vid vårdnadstvister men inte kunnat bevisas.

Det är en stor skam att myndighetspersoner tillåts skriva sådant här eftersom det ur bevissynpunkt är rättsvidrigt och enbart bidrar till att människor som är oskyldiga fortsatt betraktas som brottslingar. I ett fall som rör en pappa som fick fängelse ett par månader för anklagelser om övergrepp på sina barn kom han genom ett brottsmål att frias från alla misstankar om övergrepp (jag har sett domen och också den långa polisutredningen). När pappan visade upp domen för en socialsekreterare inom Socialtjänsten (strax söder om Stockholm) sa hon/han spydigt/otrevligt "så där skriver de ofta i domstolsbesluten" - ett tonläge som förmedlade "det där tänker vi sk1ta i". Den här pappan får trots detta inte träffa sina barn med den motiveringen att "barnen först måste traumabehandlas". Vad är detta för idioti? Den bästa traumabehandlingen för barn i sådana här fall, oavsett om det handlar om en mamma eller pappa, är att omedelbart se till att barnen får bo och ha en normal tillgång till båda sina föräldrar även om föräldrarna separerat. Om man inte ser till att barnen får en sådan tillgång till båda sina föräldrar kommer de nästan garanterat att alieneras från den förälder som obevisats påståtts vara farlig för barnet.

Av den professionella litteraturen på området framgår att barnet behöver vara minst 35 - 40 % av ti-den med med den förälder barnet lever minst med: Några helger i månaden duger inte om den andra föräldern är en besatt alienerare. Skadorna på barnen blir oftast livslånga och förödande: Depressioner, dålig självkänsla, skuldkänslor, dålig tillit till sig själva och andra, framtida relationsproblem, självmordstankar, ångest, vanföreställningar och annat psykiskt elände. Till det kommer också ibland fysiologiska eller fysiska problem - ett sammantaget paket med ohälsa som i social bemärkelse ofta "ärvs" från den alienerande föräldern.

-------------------------------

Referenser

Nils-Göran Areskoug,  Föräldraalienation och psykosocial barnmisshandel. I: Inre och Yttre Verklighet. Acta Academiae Stromstadiensis (AAS-1). Strömstad Akademi, 2011. Pages 36-49. ISBN 978-91-86607-01-2.

Zeynep Biringen & Jennifer J. Harman, Föräldrar som beter sig illa: hur institutioner och samhället hjälper till att alienera barn från sina kärleksfulla familjer, 2018 (234 sidor)

L. Ross (1977). The intuitive psychologist and his shortcoming: Distortions in the attribution process. In L. Berkowitz (Ed.), Advances in experimental social psychology (pp. 173-220). New York: Academic Press.

L. Ross & C.A. Anderson (1982). Shortcomings in the attribution process: On the origins and maintenance of erroneous social assessments. In D. Kahneman, P. Slovic & A. Tversky (Eds.), Judgment under uncertainty: Heuristics and biases (pp. 129-152). Cambridge, UK: Cambridge University Press.